Life....

Här sitter jag nu och det känns som lite blaha.
Skulle behöva göra lite skola, men bara så där sögs musten ut mig och jag känner inte för någonting trots att jag känner mig lite rastlös.
Igår vid den här tiden var man på väg i säng och det känns nästan som att jag skulle kunna göra det idag också, kors i taket =) Jag är bara så fasligt trött nu, man kanske skulle gå i dvala.

För någon vecka sedan fick jag beskedet att jag inte hade någon infektion och att det då måste ha varit något annat som tog Måns liv.
Igår ringde en barnmorska från Gävle och hon hade inget vettigt att säga.
Troligtvis var det något fel på barnet som inte syntes, men nu är det försent för att kolla upp.Sedan kollar dom inte upp saker på barn som dött före v. 23 heller. Så man får leva i ovisshet.
Hon menade också på att vi måste försöka igen, men vad har hon för rätt att säga så?
Det är ju inte direkt som när man faller av en häst och ska ge sig upp i sadeln igen för att få bort sin rädsla. De här handlar om så mycket mera. Jag vet ju inte ens själv hur jag känner och hur jag egentligen vill ha det.

Vissa dagar går jätte bra och jag accepterar att vi bara kommer att ha Nova. Något som jag nöjer mig med. Sedan kommer det en sämre dag och jag tycker vi ska försöka igen, men varför?
egentligen klarar jag mig kanske utan en massa kramper, utslag och bli en tjockis. Fast å andra sidan är det ju lite mysigt med magen.
Det känns lite grann som en ond cirkel som bara går runt och runt. Den har inget slut.

Nä, det är inte min tid helt enkelt. Inget blir som det är tänkt.
Föresten är det låglakos som gäller för Nova 2 veckor framåt, ihop om att hennes mage ska bli lite bättre. Men jag tvivlar......